Som barn på 60-talet hade vi många dramatiska och historiska händelser i vår samtid att engageras och förskräckas av. Mitt politiska intresse väcktes tidigt av nyheter om efterkrigstidens delade Europa med flera kommunistiska och fascistiska diktaturer, om ungdomsprotesterna mot Vietnamkriget och kapitalismen, om karismatiska svenska politiker som Olof Palme och C H Hermansson, om morden på John F Kennedy och Martin Luther King och – inte minst - om konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess arabiska grannländer. Under sexdagarskriget 1967 var jag elva år och det var ingen tvekan om var mina sympatier låg. Jag var mycket imponerad av hur Israel slog tillbaka sina attackerande fiender och kunde stå som rättmätig segrare i det korta kriget.
Fem decennier senare är det politiska läget i världen nästan helt annorlunda. Det kalla kriget och järnridån tillhör numera historien, demokratin har segrat över både kommunistiska och fascistiska dikaturer och krigen mellan nationer i världen har i stort sett upphört. Men konflikten i Mellanöstern bryter mönstret och fortsätter tröstlöst år efter år. Utvecklingen sedan 1960-talet har präglats av krig och terrorattacker, Israels existens är fortfarande hotat av andra länder och av militanta palestinska grupper, samtidigt som palestinier lever under omänskliga förhållanden i flyktingläger och i Gaza. Som utomstående betraktare är det lätt att tappa hoppet om att en lösning är möjlig, särskilt som omvärldens syn på konflikten i huvudsak är delad i två oförenliga positioner, för eller emot Israel.
Denna till synes olösliga konflikt spelar en central roll i Anders Carlbergs bok När lojaliteten prövas. Om Israel och svensk-judisk identitet (Hjalmarson & Högberg, 2013). Författaren var under åren 1998-2008 ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg och han har under många år varit aktiv i debatten om den svensk-judiska minoriteten och Israel. Boken är djupt personlig och beskriver det dilemma som Carlberg upplever mellan att å ena sidan vara lojal mot Israel i ett Sverige med många starka Israel-kritiska röster, som också omfattar ren antisemitism, och att å den andra sidan inte heller blunda för en djupt problematiskt politisk utveckling i Israel under senare år.
Carlberg riktar skarp kritik mot den svenska vänstern och Svenska Kyrkan för deras många gånger onyanserade antiisraeliska retorik. Den judiska minoriteten i Sverige är för liten för att med egen kraft kunna motverka de antisemitiska schabloner från arabvärlden som i ökad utsträckning sprids i Sverige, samtidigt som den ”svensk-svenska” majoriteten står tigande vid sidan om. I det läget krävs det utan tvekan ett stort mått av personligt mod för att nagelfara den politiska utvecklingen i Israel under de senaste decennierna på det sätt som Anders Carlberg gör. Medveten om risken att hamna i säng med fel personer, vill han i första hand vara trogen sina ideal som humanist och universalist.
Det är ingen vacker bild som ges av situationen i Israel. Carlberg beskriver hur den ursprungliga sionismens mål att judarna skulle få förutsättningar att bli ett folk som alla andra, med möjligheter att utveckla sin särart i respekt och samarbete med andra, numera har ersatts av en sionism med starka nationalistiska och exklusiva inslag. Många exempel ges på den politiska vindkantringens negativa konsekvenser, bl.a. den förändrade synen på de israeliska bosättningarna på Västbanken, som erövrades 1967. Den nuvarande högerregeringen betraktar bosättningarna som legala och därmed möjliga att utveckla ytterligare, vilket knappast gynnar en fredlig utveckling i regionen. Enligt Carlberg riskerar en judisk stat som inte respekterar de demokratiska värdena i sin maktutövning att förlora det starka stöd som man haft bland judar världen över.
För alla som vill öka sin förståelse av konflikten i Mellanöstern och av den svensk-judiska minoritetens situation är Anders Carlbergs bok en guldgruva. Den är skriven utifrån ett judiskt perspektiv, men de erfarenheter som förmedlas har ett betydligt bredare intresse.
Göran Blomberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar